Hej! 

Det är jag igen, du vet den där tjejen som så många pratar om och som du själv till viss del känner. Eller du kände mig rätt bra förut, innan du blev sjuk. Innan lögnerna. Innan sveken. 

Jag vet inte ifall du minns detta, men du sa en gång till dig själv att du skulle förbli frisk väldigt länge. Du sa till dig själv att du skulle skärpa till ditt humör, få bort ditt självförakt och sluta upp med kroppsfixeringen. Men framför allt, som jag nämnde, du sa att du skulle vara frisk. Inte bara mer frisk än sjuk, utan helt FRISK. Du till och med lovade andra att du hade koll på läget. Du har nog lovat hela världen att du vet vad du sysslar med. 

Men jag vet. Du kan inte gömma dig för mig. Jag är den som tittar på när du dömer ut dig själv. Du har slagit ner mig så många gånger att jag inte längre har någon talan. Du har helt och hållet dränkt mig i ditt lidande. Ett lidande som består av vad då? Någonting du själv har fått för dig? Jag tycker nästan att det är dålig stil av dig att inte låta mig ha någon talan längre. Varför ska jag misshandlas, medan det där odjuret i dig tar all plats och bara river sönder dig, en liten hjärncell i taget? Varför gör du det här? 

Du kan inte rättfärdiga dig själv längre, för det tar dig inte vidare. Odjuret säger åt dig att du är äcklig. Det är odjuret som tvingar dig att ligga gråtandes över toaletten med fingrarna i halsen, inte jag. Det är odjuret som i sekunden efter skriker åt dig att du inte är värd ett jävla piss, och att du fan inte är ett dugg bättre än en av A-lagarna. Det är inte jag som säger det. Det har aldrig varit jag som har sagt det, men ändå lyssnar du hellre på något som vill dig så illa att du inte ens förmår dig själv att hålla vad du lovar andra. Det är fler som är drabbade, inte bara du. 

Varför vill du inte försöka? 

Vad är det som lockar dig i detta helvete? Du har testat det där, du vet att det inte gör dig lyckligare, men ändå har du en trygghet i det det där odjuret som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån dig om du inte vill separeras med det själv. En trygghet som gör att du kan dränka MIG i ett lidande så stort och ångestladdat att du knappt själv kan se din egen smärta. 

Varför vill du inte se dig själv lyckas? Så fort du börjar kämpa med något så tar du enkla flyktvägar ut istället för att försöka våga stå för dina egentliga resultat. Det gör mig ledsen att se, för du lovar dig själv och mig att du ska ändra dig, men det händer aldrig någonting. Du gråter när bara jag ser. Du skriker på dig själv när bara jag ser. Du är livrädd för att någon ska se det jag ser. 

Men det kanske är det som krävs? Ett brutalt uppvaknande? 

Jag vet att detta kommer göra ofantligt ont för dig att läsa Rebecka, när du sitter i en av dina djupaste spiraler av negativitet och hetsätning och skriker på världen att den gör dig så illa, men försök att se igenom det där miserabla. Det är inte så hemskt som du försöker få det. 

Kan du inte för min skull försöka kväva odjuret ibland? Små steg i taget? Just nu har vi glidit så långt isär att vi inte har något att konversera om längre. Kan vi inte försöka börja samarbeta igen? Du vet som vi gjorde förut, när du kände dig sådär oövervinnerlig? Då var du oövervinnerlig. 

Men nu är du slagen, du är blodig och du är nerkörd så djupt i din egna lilla självdestruktiva bubbla att det faktiskt börjar se riktigt mörkt ut. 

Vågar du inte lyssna på mig igen så kommer du inte att överleva. Det vet du. Så ta steget nu och lita på mig. Även fast det är förjävligt. Lita på mig och alla andra som du lovar saker som du hittills inte hållit. Snälla. I alla fall lite grann. 

Massa kärlek, 

Din självkänsla

Ja. Nu var man här igen. I Doha, som ligger i Qatar. Har aldrig varit här förvisso. Men. Det var inte det jag menade med här igen. Utan här igen syftas till att jag faktiskt har hittat tillbaka till denna så kallade blogg. Hallelujah på den. Ja. Jag skulle skriva EN sak innan jag skiter i det här och fokuserar på viktigare ting, såsom jag gjort under tiden då jag ej varit aktiv här. Jag är och kommer alltid att förbli min egen.Jag kommer aldrig vara din, eller hans, eller hennes. Jag är min. Punkt fucking slut. Och jag är stolt över det. Summa summarum, jag kommer aldrig att kunna stängas in, bindas fast, slås ner etc. etc. Så försök inte.

I'm bulletproof, nothing to lose

Fire away, fire away. 

You shoot me down, but I won't fall

I AM TITANIUM. 

Guetta är ett geni. Nu fattar jag grejen med honom. 

Mer då. 

Simmar 400 frisim idag på Aquarapid International i Stockholm, ska bli intressant. 

Är nervös, men det känns bra. Jag intalar mig själv att det känns bra i alla fall. Innan dess ska jag ha hunnit städa mitt hus litegrann hade jag tänkt, då det verkligen ser ut som ett jävla anus. 

Är jävulusiskt lat på den fronten. Var bättre ett tag men nu har segheten kickat in. 

CIIIIAAAAAOOOOO

Hisnande tanke, jag vet att du tänkt den 

Men hur kan du veta säkert

Hur kan du veta klart

Innan du ens testat?

Jag brukar tänka för mig själv att jag är grym, när jag känner mig som mest o-grym. 

Typ sätta Lady GaGas akustiska version av Poker Face på repeat och bara "I'm marvelous I'm marvelous I'm marvelous I'M MARVELOUS" till dess att jag nästan tror på orden jag tvångsrepeterar inuti mitt huvud. 

Den senaste tiden har inte detta fungerat. 

Jag är oduglig. 

Jag är fet. 

Jag är mina föräldrars största misstag. 

OSVOSVOSVOSVOSV

Med andra ord är jag inte direkt på topp, trots att jag utåt sätt borde vara det. Jag har tagit mig så sjukt långt i simningen, jag har ett grymt jobb och jag lever väl rätt bra när man ser över hela alltet. MEN. Detta stora gnagande MEN:et dödar mig långsamt. 

Jag förmår mig inte att le. Ett fåtal människor vet varför och jag splittras av den verklighet som jag förmodligen kommer tvingas leva i inom en ganska snar framtid.

En del av mig slits bort. BORT BORT BORT BORT. 

Jag torkar mina egna tårar med en känsla av att jag bara gör det värre genom att torka bort dem. Det känns som om jag gråter blod, och att ingenting kan få mig att sluta gråta. Inte för att jag går omkring och gråter jämt, men inuti mig så är det Niagarafallen. 

PISSAPA. Kommer aldrig riktigt att förstå varför du skulle gå och förstöra mitt liv igen. Trodde vi hade kommit över den fasen. Trodde du hade lärt dig någonting. Trodde jag hade lärt mig någonting. Uppenbarligen är vi båda tämligen olärda då vi har begått samma misstag ännu en jävla fucking gång. 

Fler saker jag inte förstår är det här med känslor. Läste igenom mitt egna tal som jag skrev i Svenska C i våras och blev lite paff över hur grym jag är på att skriva tal. Ska nog bli talskrivare när jag blir "stor". Ja, till poängen. Talet handlade om känslor och att vi människor pressar oss till det yttersta för att försöka begripa och förstå oss på andras högst oförståerliga känslor. BAJS PÅ DET, var poängen med mitt tal. Vi ska underlätta för kommunikation genom att bruka språket vi lärt oss, inte försvåra för oss. 

Ja. 

Har fullt upp med att få min hjärna att förstå att den ska fortsätta andas per automatik. 

jag är så sönderriven och destruktiv till och från att jag bara vägrar känna. 

Det blir enklare så. 

Men nu ska jag gå ut och klappa min katt, sedan ska jag städa och träna. Innan dess ska jag även promenera en halvtimme så att jag åtminstone blir smal igen. Har gått upp lite i vikt, och ni vet ju vad som händer med mig då. KAOS i ännu bredare utsträckning.

Toodles

Jag funderar på framtiden och slås av verkligheten som är som sådan att jag inte har den blekaste om vad jag vill göra. 

Skulle bara vilja sitta och känna att jag visste vart och hur jag vill hur alla bitar i pusslet ska falla men nej. I gots no f:ing idea dudes. 

Det är skrämmande att faktiskt veta att jag har FULL KONTROLL över hur jag ska forma MITT liv. Jag har inget som egentligen tynger mig och som tvingar fast mig i den situationen jag befinner mig i för stunden. Häftigt att bryta upp från den kanske. Men lika häftigt att forma den till något bättre och att därför stanna kvar. 

Säg att det löser sig och säg att allt blir bra. 

Så att jag kan andas igen utan att inte veta. Men jag vet ju inte. Ingenting. ingenting alls. 

Bara att jag är hungrig och funderar på att dricka en deciliter grädde. Men jag dissar det, så att jag inte blir fat again. 

Sen hjälpte jag till med skolarbete igår och jag blev äckligt sugen på att använda mina analytiska förmågor igen, så ska kanske söka lite filosofikurser till våren/hösten. 

Jag har inte kommit iväg upp till mig ännu. 

Jag bara struntar i att jag måste sova och återhämta miiig jaoooo. 

Ville bara tillägga EN LITEN SAK. 

UNE PETITE CHOSE, s'il te plaîs. 

Jag är nog en ganska brutalt elak och hemsk människa. Det är tur att det bara är jag som ser mitt inre, annars hade hela världen sprungit och gömt sig eller nåt. 

Äsch. Nu vet ju alla ni om att jag är elak. Bäst att börja agera utifrån det också då muhahaha. Eller? 

Nej, jag svamlar bara. Och jag borde verkligen dels inte börja meningar med ordet "och", men poängen var den att jag borde verkligen gå upp till mitt hus och bädda ner mig under mitt täcke och drömma mig bort till morgonens pass.. Som kommer att vara 6500 meter långt. Satan i gatan. 

Inne i en sådan där period där jag bara vill skrika ut allt i mitt liv till hela världen... och sen kommer jag på att jag inte har så mycket att gapa om. 

Inga intressanta åsikter, ingenting. 

Jag har tagit steget och blivit en liten fjant utan tankar. 

Äsch. Det är väl bra att inte överanstränga hjärnan. Det luktar liksom bränt för ofta då, och det är ju inte allmänt uppskattat. 

Men men men men men men men men men men nu ska jag sova för jag ska vara i solna om 8 timmar. Ciao bellos!